Kratta är ingen favoritsysselsättning



När vi flyttade hit för tio år sedan sa jag "åh vad mysigt med alla träd" och det höll i sig tills barnen kom. Likaså hölls trädgården i liv tills barnen kom. Sedan 2012 har det mer handlat om livräddning men landen har krympt successivt. Dels på grund av att växterna dött men även på grund av att jag insett att jag hinner inte med. 
De vi köpte huset av hade inga småbarn. Så den trädgården var supervacker. Mysig. Grönskande. Nu är trädgården verkligen tillhörande småbarnsföräldrar. 

Träden som var så vackra med sina grönskande löv, har genom åren blivit växande hatobjekt. Nu ryker de en efter en. För löven som grönskar så fint ramlar ju av varje höst och bildar en gigantisk täckande matta som MÅSTE krattas bort om inte den lilla levande gräsmattan ska dö. Och jag hatar att kratta. H-a-t-a-r! 

Så nu är det projekt "vad mer kan vi ta bort" som gäller i trädgården. Andra bygger ut och planterar. Vi fäller, tar bort. 

Annorlunda. Kanske. Men ack så befriande.