Det ofattbara

Fredagen är en dag ingen glömmer. Jag satt vid köksbordet när telefonen plingade till. Det var en nyhet från Aftonbladet. Strax kom flera. Och fler. Vad hände? Jag läste. Försökte förstå. Det ofattbara. 


Att det hände här i vårt land. Det är inget som förvånar mig. Men det känns otroligt skrämmande och väldigt ofattbart. Jag har sett bilder jag aldrig kommer att kunna radera från näthinnan. Bilder jag önskar att jag blundat inför samtidigt som bilderna har visat sanningen och den om någon kan man inte fly undan bara för att den är obehaglig. 

Sedan kom rapporterna om hur "vanliga" människor hjälpte varandra. Hur kärlek, omtanke och gemenskap byggde broar. Att se alla människor samlade för manifestationen i Stockholm, att höra Sarah Dawn Finer sjunga "Moving on" och se bilder på polisbilar totalt övertäcka med ett blomhav. Då tog värmen över. Vilka människor vi har i detta land. Vilken värme och vilken otrolig känsla. 

Den tysta minuten igår fick tårarna att rinna. För det brutala, för det skrämmande. Mina tankar går till offren och dess anhöriga. Mina tankar går till alla de som var på plats och upplevde denna mardröm.

Vart är världen på väg?