Kämpiga dagar till ända snart hoppas jag

Ägglossningen är numera en riktigt djävulsk smärta. Har verkligen kämpat mig igenom dessa dagar med full dos av värktabletter och en mer eller mindre konstant varm vetekudde. Ändå har jag verkligen fått kämpa rejält och natten till torsdag var jag riktigt nära att ge upp och åka in. Men det tar emot. Så krångligt och bökigt, och tyvärr oftast meningslöst.

Hur ont kan en ägglossning göra tänker ni kanske? Det finns ju dem som inte känner av sin ägglossning. Grattis till er!! Jag har alltid känt av den men sedan Elin föddes har smärtorna blivit brutala. Svårt att förklara riktigt men tänk er en taggig boll som sitter i er nedre buk och rör sig. Typ nått sånt. Det gör riktigt ont.

Och än är det inte över...

Ljus i mörkret

Denna helg betyder mycket för mig. En tid att minnas alla de som lämnat oss lite extra. Jag har nog sedan barndomen besökt en kyrkogård (eller fler) denna helg. Har jag av någon anledning inte kunnat ta mig iväg har jag tänt ljus hemma. För en sak är jag säker på och det är att man inte "måste" till en gravplats utan det kvittar var man tänder ljuset. Det är tanken som räknas.

Men att ta en promenad efter mörkrets ingång denna helg och se alla dessa ljus brinna. Det är något speciellt. Det är värmande och ger en sinnesfrid.

Mina barn har varit och tänt ljus på sin farfars grav varje år sedan de kom till världen. Och vi har även då tänt ett ljus i minneslunden för alla som vi saknar. Minns första året när Julia var nyfödd och låg i babyskyddet. Det var en speciell händelse som betydde mycket för mig.

Barnen har aldrig träffat sin farfar då han lämnade oss flera år innan de kom till världen. Men han finns med oss ❤️ Vi pratar om farfar och låter barnen lära känna honom trots att han fysiskt inte är här.

I år så kommer ljuständningen att vara extra speciell för oss alla då vi kommer att tända ett speciellt ljus för vår lilla Mimmi som lämnade oss i höstas. Den saknaden gör fortfarande vidrigt ont och tomheten efter vår lilla dunboll är otroligt tuff.

Många är saknade och fattas oss...

Ännu ett läkarbesök

Igår var det dags för återbesök hos ögonmottagningen. Fick börja med synkoll (såg lite sämre än tidigare) och sedan mättes ögontrycket. Det ligger lite lågt, men ändå bättre än att ha ett högt sådant. Men får vara lite vaksam på ur ögat mår.

Sedan fick jag vänta en stund på läkaren. Men när det blev min tur så gick det snabbt. En koll i ögonmikroskopet och lite samtal kring måendet. Slutsatsen blev att blefariten (ögonlocksinflammationen) och jag måste bli vänner för sjukdomen är kronisk och något jag helt enkelt får leva med. De torra ögonen är kvar och lär bli kvar även de då de liksom går hand i hand dessa två problem. Nya ögondroppar och fortsätta den dagliga vården av ögonen.

Visa fler inlägg