Usch

Mitt undre bandaget var ju rejält nedblodat redan timmarna efter operationen men på sjukhuset klistra de bara på ett gäng plåster till över. Har haft en obehagskänsla kring detta och i lördags kändes det riktigt obehagligt. Det kändes liksom svampigt och riktigt äckligt därunder. Ringde 1177 och rådfrågade om jag skulle byta men fick svaret att det var bättre att låta det vara. Forskning visade numera att det var bättre att inte byta bandage än att göra det. Så jag lät det vara.

På söndagen var känslan den samme men nu luktade det inte gott dessutom. Så jag ringde 1177 igen och sköterskan där tyckte jag skulle öppna och kolla om det såg rött ut. Sa "glöm det" för min inre känsla sa verkligen ifrån att öppna detta bandage hemma. Så hon tog mitt nummer slutligen och efter en stund ringde en distriktssköterska upp mig från jouren. Fick en tid hos henne och åkte iväg.

Hon sa direkt när hon såg bandaget att det var blodigt och hon började lossa det för att byta. Hon fick avbryta för att packa in mig då det rann blod. Hon nämnde efteråt att hon först trodde att jag blödde än men det visade sig vara gammalt blod. Jag hade rejält med gammalt blod därunder och stanken var hemsk. Usch. Hon tvätta rent och tyckte såret såg fint ut. Satte på ett nytt bandage och sa att jag gjort rätt som ringt och fått det bytt. Och jag hade gjort rätt som inte öppna upp det hemma. 

Att följa den inre känslan är alltid rätt...

Idag har jag mer värk än igår. Det ömmar, spänner, drar, svider och jag mår inte på topp. Överkörd och manglad. Väntar på att läkaren sa ringa upp och hoppas få tid för en koll av magen. 





Aj!!

Det har inte gått tre dagar än riktigt sedan operationen och smärtan är jobbig. Känner mig matt, yr och klen. Ingen feber. Men väldigt öm i magen och mår skit pga operationen. Lägg till rethosta och snuva, minst sagt jobbigt nu. Fryser. Svettas. Mår allmänt skumt. Petar i mig värktabletter men de tar inte bort allt det jobbiga, de bara suddar lite på ytan. 

Försöker äta med jämna mellanrum och dricka mycket vatten. Inget smakar riktigt och matlusten är inte riktigt tillbaka. Kan ju bero på alla värktabletter och förkylningen tillsammans med smärtan. 

Längtar efter att få sova i sängen. Längtar efter att kunna lyfta mina barn. Längtar efter att få tillbaka min kropp utan smärta. 

En dag i taget...



Operation

Dagen D kom. Operationsdagen. Sjukt nervös. 06:20 åkte jag mot sjukhuset och var framme strax efter klockan 9. Letade mig fram till avdelningen och blev mött av gullig personal. Tilldelades en sängplats och fick kläder att byta till. Långa strumpor, härlig skjorta med knytning därbak. Sedan var det bara att vänta. Vänta. Vänta. Vänta.



12:50 blev jag nerkörd till operationen. Hamnade först på "torget" där patienterna förbereds. Fick träffa narkossköterskan och narkosläkaren. Efter en stund åkte vi in till operationssalen. Fick glida över till operationsbordet. Det togs uppgifter. De berättade vad som skulle hända. Läkaren tittade in och hejade. Sedan kom syrgasmasken. Åh vad jag ogillar den. Känns så jobbigt att andas. Hela kroppen skrek NEJ och jag tänkte flera gånger att "nä fan jag skiter i detta, det är inte värt det". Men så sa de att nu är det dags, tänk på något du tycker om och sov gott. Vet att jag tänkte på Julia och Elin, tittade upp i taket och vips var det någon som sa "det är dags att vakna nu Linda". Så var det gjort! Direkt jag vakna kände jag mig illamående så jag fick en spruta för det, sedan kände jag en hemsk smärta och fick en spruta för det. Sen slumra jag till och från ett tag på uppvaket. Vaknade och kände av jobbig yrsel, så jag blundade mest. Tror jag låg där i 2-3 timmar, sedan bedömde de mig som pigg nog. Så då fick jag åka tillbaka upp på avdelningen.


Slumrade vidare. Hade ont. Mådde skit. Men nu var det över. Meningen var nu att jag skulle upp, kissa och åka hem. Men hela världen gunga och något kiss ville inte komma. Så jag blev kvar över natten. 

Fick lite fika. Limpa och juice. Tuggade i mig till tonerna av rumsgranne som kräktes om och om igen. Fick i mig 1 1/2 macka men tuggorna växte, smaka inte gott. Men tvingade i mig då jag visste att kroppen behövde det. 

Vid 02:30 fick jag äntligen kissa och då kissade jag. Stappla upp på toa var 20-30 minut resten av natten. Stackars mina rumskamrater! 

Dagen efter gjorde ultraljud på urinblåsan och man konstantera att jag inte lyckades tömma den. Trots att jag precis kissat fanna det 4,5 dl kvar i blåsan. På detta feber och ömhet i magen. Hemgång blev ett frågetecken. Men efter många om och men, så fick jag bättre resultat på urinblåsan. Febern trodde de berodde på förkylningen. Och öm i magen var normalt. Så jag fick klartecken att åka hem.

Kl 13 hämtades jag och åkte hem. Två timmars bilresa där varje gupp kändes rejält, jag kramade kräkpåsen och längtade hem. Kom hem öm men välbehållen. Fick hjälp att duscha och sååå ljuvligt det kändes att få duscha, klä sig och vara hemma igen. 
Visa fler inlägg