"Konsten att undvika Nirvana" av Claes Malmberg och Johan Ohlson



Hos Adlibris beskrivs boken med följande ord:

"Vi känner honom som komikern, underhållaren, skådespelaren. Mannen som inte är rädd för att göra bort sig, och som ena dagen kan stå på teaterscenen och spela Molière för att i nästa stund "naken-chocka" Sverige genom att ­uppträda i tv endast iförd skor och hatt. Men Claes Malmbergs liv har även en andlig dimension. Sedan tretton år tillbaka är han praktiserande buddhist, och det som en gång började som ett trevande sökande har med tiden vuxit till en tro som radikalt förändrat hans tillvaro och sätt att se på livet. I Konsten att undvika Nirvana reflekterar han över sin resa in i buddhismen. ­Personligt, ärligt och utlämnande berättar han om sitt personliga såväl som sitt andliga liv: om hur det kändes att förlora sin pappa vid bara elva års ålder, hur man kan skola in sina barn på dagis och samtidigt vara hög på kokain, varför han som artist trivs bäst på slak lina och vad som egentligen hände bakom kulisserna i det legendariska tv-programmet Måndagsklubben. Resultatet är en drastisk blandning av högt och lågt, av allvar och humor. För det här med att leva upp till kraven på upphöjd helighet är inte alltid lätt - särskilt inte för en medelålders man i sina bästa år som vant sig vid att tjäna bra med pengar, köra Lexus och fisa i soffan..."

Frågan är nu hur jag ska beskriva denna bok? För jag känner mig tyvärr lite tom efter att ha läst denna. Inte för att den var dålig, mer för att den gav mig för mycket att fundera kring. Jag står nu still och bara gapar. Boken gav mig många funderingar kring det personliga planet. Och jag har inte riktigt vaknat för att sammanfatta dem alla. Boken gjorde mig trött kan man säga. Och det är inte negativt herr Malmberg. Men ditt liv kan vara ganska uttröttande. Som en speedad Duracell-kanin som däckar när batteriet tar slut lämnas läsaren efter att ha läst sista sidan i denna bokskapelse.

Betyg: 3,5 av 5

Boken ges ut av Ponto Pocket.